Min första bältning

Min första bältning minns jag ganska väl. Jag var 15 år och egentligen inlagd på en korttidsvårdsavdelning - ett litet behandlingshem kan man säga, men som man bara stannar på i några veckor eller månader. Den hänger ihop med BUP-akuten, men ligger en liten promenad bort. Vi kan kalla den Blomman.

Vi börjar med att backa tillbaka några månader. I början av december 2010 blev jag för första gången inlagd på BUP-akuten, då för anorexi. Jag var då 14 år. Under tiden åkte mamma, som var den jag bodde hos, till Indien tillsammans med min yngre syster, vilket var planerat sedan länge. Det innebar att det var pappa som fick ha hand om allt som rörde mig.

På BUP-akuten hade vi så kallade "pedagogiska måltider", det vill säga att pappa kom till avdelningen för att "lära sig" hur han skulle lägga upp min mat på tallriken, något man som anorektiker inte gör själv på en akutvårdsavdelning för att det helt enkelt inte fungerar.

Sedan började jag med korta timpermissioner över lunch eller middag för att praktisera måltiderna i hemmet. Det var bara det att pappa också är psykiskt sjuk och inte fullt fungerande. Han la upp fel mängder och missade olika saker, och jag var lika uppgiven efter varje permission. Det enda jag ville var att det skulle fungera, men det gjorde det inte. Jag försökte få personalen att förstå detta, men det nådde inte fram. De förstod heller inte hur extremt dåligt jag mådde psykiskt, och när jag hade nått min målvikt efter två månader var det dags att skrivas ut, hem till pappa (eftersom mamma inte hade lärt sig hantera måltidssituationerna när hon var borta) där det inte fungerade.

Tidigare hade det varit prat om Blomman, men en tjej som var mer akut sjuk än jag fick min plats, och jag blev ställd i kö i flera månader.

Efter åtta dagar hemma gjorde jag mitt första självmordsförsök. Det var den 7 februari, dagen innan jag skulle fylla 15. Jag blev inlagd igen. Det blev en fruktansvärd inläggning. Det var ingen som förstod mig eller tog mig på allvar och jag fick gång på gång höra kommentar som: "Men du mår ju inte dåligt, du ska inte vara här" och när jag skrevs ut (till mamma den här gången) en månad senare, i slutet av mars, mådde jag sämre än när jag kom in.

Sedan började ett helvete hemma. Jag blev bara djupare och djupare deprimerad, klarade inte av att äta som jag skulle, skolkade från skolan, var ute och tvångs-promenerade... Det var kaos och bråk hemma och situationen var helt ohållbar. Jag gick då på en ätstörningsmottagning och träffade en behandlare en gång i veckan, men jag var för deprimerad för att kunna ta emot någon hjälp.

I början av maj fick jag slutligen komma till Blomman. Jag var då så nedgången att jag inte ville dit och knappt orkade vända mig om i sängen. Jag hade inte ätit och druckit på flera dagar, och när jag vägrade äta blev jag körd till BUP-akuten där de höll fast mig och satte in en sond, och sedan åkte vi tillbaka till Blomman där jag blev sondmatad i cirka två dagar innan jag drog ut sonden. Då blev jag körd till BUP-akuten igen, och det var då jag blev bältad för första gången.

Jag vägrade äta. Jag vägrade låta dem sätta in en ny sond. Då beslutades det att jag skulle tvångsmatas. Alla patienter fick gå in på sina rum medan personalen körde fram bältessängen och ställde den utanför min dörr. Sedan lyfte de mot min vilja över mig till sängen och spände fast mig (liggandes på rygg) runt vristerna och magen. De sa att om jag inte gjorde motstånd skulle jag slippa att spännas fast runt handlederna, så jag stretade inte emot. Sedan körde de mig genom den långa korridoren och in i bältesrummet. Det hela var egentligen ganska odramatiskt. Jag minns att jag mest skämdes något oerhört och kände mig kränkt och förnedrad. Personalen skämtade till och med under tiden, vilket bara fick det att bli ännu värre. Jag minns att jag grät. Sedan satte de in en ny sond och sondmatade mig. Därefter blev jag släppt.

Efter den bältningen åt jag själv. Jag fick stanna på BUP-akuten över helgen, och sedan åka tillbaka till Blomman. Då trodde jag aldrig att jag skulle bältas mer, men ack vad jag bedrog mig.

Hur som helst var detta min första bältning.
Allmänt | |
#1 - - Daniella Åberg:

jag kan tänka mej att bältningar är bra, att man måste ta till drastiska åtgärder när personen är så sjuk att den inte kan ta livsviktiga beslut, som att äta, själv. fast sköterskor ska ju vara professionella under tiden fast det känns som att det är svårt då de jobbar långa pass för att vården inte har tillräckligt med pengar. alla blir ju trötta och kan agera annorlunda i slutet på ett 24timmarspass.

känner du att du mår bättre nu än då? ♡

Svar: Det finns nog en himla massa olika åsikter om bältning. Det är en enda djungel.

Om jag mår bättre nu än för fem år sedan? Svår fråga. Mitt mående har liksom förändrats, men jag har svårt att förklara hur.
Lisa

#2 - - N:

Finaste du! Modigt att du delar med dig av såna historier. Blir så arg när man hör så sjuka historier om bältesläggningar, asså fattar nt hur personalen kan bete sig på det sättet!!

Svar: Kram <3
Lisa

#3 - - Carro:

Jag vet att det kanske låter fånigt. Men jag har blivit bältad en ynka gång men hade sån postraumatisk stress av det varenda natt undet flera års tid. På den hemska avdelningen skedde det på ett så otroligt förnedrande sätt. Jag avsluta till o med dbt behandlingen för att jag inte kunde lita på psykiatrin även fast det var tre år efter.

Nej usch. Jag tycker det är så hemskt att du tvingas uppleva detta❤️ Jag önskar så innerligt att det blir bättre. O det är hemskt att de gör det av typ gammal vana. Det finns verkligen ingen värdighet på slutna avdelningar.
Kram❤️

Svar: Det låter inte det minsta fånigt. Det är ett ÖVERGREPP du har råkat ut för. Det sätter jättedjupa spår. Förminska inte dig själv. Hoppas att du mår bättre nu.
Stor kram
Lisa

#4 - - Nathalie:

Fina Lisa, vad jag önskar att du fick må bra, hoppas du snart mår bättre och bättre, och får komma till ditt boende. jag har aldlrig blivit bältad, men de måste vara hemskt.

Jag har varit inlagd också, men på 361 och 363.

tänker på dig, och följer din resa. kram!


(Natta från bdb, med tvångstankar, om du kommer ihåg mig.)

Svar: Jag kommer ihåg dig. Skickar kramar!
Lisa

#5 - - Sskadad:

Min första bältning var också hemsk.. Jag var också 15år och inlagd på bup. Förstod inte ett skit av vad som hände.. Tyvärr blir ju inte en bältning odramatisk någonstans enligt mig.. Kämpa på fina du! <3

Svar: Har du blivit bältad flera gånger sedan dess?
Kram
Lisa

#6 - - Sskadad:

Ja, har blivit bältad över 100gånger. Nu har jag slutat räkna... Kram!

Svar: <3
Lisa

#7 - - Sandra:

Tack för att du delar med dig. Du skriver helt fantastiskt, på ett sätt som berör ända in i själen.

<3

Svar: Tack, vad glad jag blir! <3
Lisa

#8 - - E.:

Blivit häktad vid tre tillfällen, men det var några år sedan. Två i samband med sondning; varav bältningsdebuten var nödvändig, sköttes exemplariskt med lugn personal som sedan talade om det och varför. Ggr nr 2... jag grät efter att fått 2 MINUTER BETÄNKETID OM JAG FÖREDRAR SOND ELLER kabivenDROPP! Började hyperventilera varpå LÄKAREN RESER PÅ SIG, säger; "Dina 120 sek är slut" och ROPAR ut i korridoren "Var är min bältessäng, vi har en rymningsbenägen fågelungar här!".
Personal sade vid uppsägning en tid senare att de tyckte allt var fel.
Tredjegången... lkoholpsykos och häktad, well, men de lämnade mig ENSAM med blinkande lysrör. Olagligt vet jag nu.. men då. Jag ville bara glömma.

Svar: Usch, vad du varit med om. :(
Lisa

#9 - - E.:

Lol givetvis har jag aldrig någonsin varit han utan bältad

#10 - - E.:

Omg inte HÄKTAD😣 BÄLTAD. God!

Svar: Haha, jag förstod ändå. Min autocorrect har också fått det till häktad flera gånger.
Lisa

#11 - - Malin:

Har också blivit bältad så många ggr att jag inte mins antalet. Första gången på st göran. Där de var väldigt hårdhänta och ignorerade mina känslor totalt. Ingen var i rummet utan satt utanför med dörren på glänt och smsade. Sen var sängen utav gummi vilket gjorde att det blev alldeles blött av svett. Vid transport till annat sjukhus fick jag både fot o handfängesel som satt fast i midjan o så drogade de ner mig så jag bara mins fragment av resan. Första bältningen var för att jag nöp mig själv i armen. Bara för att jag ville få uppmärksamhet pga att jag mådde skit o blev ignorerad av personalen.

Svar: Det låter helt fruktansvärt.
Lisa

Upp